Hej! Mitt namn är alltså Håkan Lindskog. För ett par år sedan beslöt jag mig för att börja måla tavlor. Egentligen utan någon som helst ambitionsnivå.
Det skulle mest vara en organiserad form av mitt ständiga klottrande på post-it lappar, skissblock, tomma boksidor, whiteboards, ja i princip vilken tom yta som helst som kom i min väg slutade sina dagar med mina seriestrippar eller figurer på.
Jag upptäckte då att jag hade öppnat en kanal för de ständiga idéer jag bär runt på i mitt kranium. Det var ju som att äntligen hitta locket på den där mixern som i flera dagar blandat en smoothie, och äntligen kunde man komma åt innehållet och studera det.
Plötsligt skapade jag ju med flit! Inte endast i förbifarten under exempelvis ett telefonsamtal. Jag har ju förvisso i flera år laborerat med texter och skrivande, men missat, eller inte reflekterat över att även skrivande i högsta grad är en konstform.
Fast inte visuell i den bemärkelsen som målande eller film exempelvis. Text kräver dessutom mer engagemang och tid av betraktaren, och är i den meningen inte lika spontan eller lättillgänglig.
Då slog det mig att skapandet ju är gränslöst, det är bara det att artisten/konstnären i regel väljer ett medium för skapandet, och sedan specialiserar sig på det. Inte sällan på grund av talang eller förvärvad skicklighet inom den valda konstformen. Det kan vara målande, skulptering, eller för den delen musik, film eller arkitektur.
Detta fick mig att nyligen ge mig på även skrot och metallkonst. Något som ytterligare fick ”polletten att trilla ner”. Jag såg en del exempel på hur man med skrot och andra ”icke önskvärda” material kan få ihop de mest fantastiska ting.
Jag arbetar plötsligt med flera dimensioner än endast en platt målarduk. En krökt bult till exempel som tycks hänga med huvudet, gärna med en kedja runt ”foten” förmedlar verkligen en sinnesstämning! Även om ju jag, i vanlig ordning har en tendens att landa i det komiska, åt seriehållet.
Jag har dessutom lyckats få tillgång till en i det närmaste oändlig mängd rostiga hästskor, vilka är otroligt mångsidiga. Man kan nästan göra vad som helst med några hästskor. Gärna ihop med några gamla bildelar, plattjärn eller armeringsstål, och varför inte även en gråsten?
Jag har en gång i tiden utbildat mig till och en kort period arbetat som verkstadsmekaniker. Så varken verktyg eller svetsutrustning är främmande. Något som troligen hjälpte mig på traven då jag inte behövde ha några betänkligheter kring detta.
För mig finns ingen planerad nivå av skicklighet att uppnå, jag vill med de medium som finns få fram en idé ur huvudet så bra jag kan. Detta kräver naturligtvis någon form av baskunskap och en strävan att utvecklas i någon mening. Men för mig är själva idén det primära. För utan den spelar faktiskt praktisk skicklighet ingen som helst roll.
Då duger skickligheten endast till att följa en skiss eller ritning tillhandahållen av och begränsad till på förhand angivna parametrar. Utmärkt om du är hantverkare, fatalt om du är konstnär.
I mitt fall börjar nästan alltid processen med en basidé som ändrar sig under resans gång. Ska man ge ett trubbigt exempel skulle man kunna säga att det börjar med en tanke på en mintgrön giraff och slutar med en rosa krokodil. Ben, svans och tänder finns fortfarande kvar, men de ser helt annorlunda ut, liksom färgen på kroppen.
Det är detta som gör skapandet så attraktivt! Det är som att läsa en bok där du sida för sida ständigt bjuds på överraskningar. Men här är du både författare och läsare på samma gång.
Naturligtvis är det ju kul och trevligt om de alster man skapar även tilltalar omgivningen. Men i grund och botten är ju det du skapar en spegel av din personlighet och lynne och är du ärlig mot dig själv och ditt skapande så kommer det alltid i första hand. Annars är det en rent kommersiell verksamhet som inte kan klassas som konstnärskap då all frihet i skapandet bytts ut mot en näve sedlar. Man reduceras till en uppdragstagare!
Ja, det var en i all hast formulerad presentation av mig och mina idéer och betraktelser kring skapandet och dess processer.